Jag går och fiskar

Allt mående är jämförelse.

Det är slående i vilken utsträckning vi kämpar för att ständigt vara missnöjda. Det är väl att slå in en öppen dörr att hävda att missnöjet har ett kulturellt egenvärde. Det är spännande eftersom vår varför-kultur vanligtvis kräver en bedömning av orsaker för att kunna värdera ett fenomen. När det gäller missnöjet spelar vad, hur och varför en underordnad roll, det viktiga är att jag är missnöjd. Den avundsbemängda gnäll-och-krav-attityden är en konst som går hem i slott och koja.

Det centrala redskapet i missnöjet är jämförelsen och vi uppmuntras att ständigt jämföra oss med det vi inte har eller är, och vi hånas och föraktas om vi skulle drista oss till att jämföra oss med de som är mindre lyckligt lottade än vi. Det fina i kråksången är att den som fiskar elände får jaktlycka, i det avseendet är ju världen en bottenlös helvetesbrunn.