Jag har åkt i varför-därför-loopen

Det verkar vara svårt att leva utan varför, alltså hela motiv-förklaring-orsak-konkarongen, och då vill jag understryka att det som intresserar mig är livets alla vardagliga småvarför. Jag har som skrivits tidigare gjort en del försök med det där och jag sticker inte under stol med att jag faller i fällan gång på gång, ja, det kräver i själva verket en oerhörd viljeansträngning att bara ta livet som det kommer utan att fråga sig varför.

Även om meningsbegäret i de mest banala situationer fortfarande tar sig uttryck som ett varför, vilket mynnar ut i ett outsägligt trist därför, tycker jag ändå att vardagen förvandlas genom mina små övningar. Förstå mig rätt, för en nyfiken-i-en-ask som jag handlar det förstås inte om att förneka frågelusten utan bara om att formulera den på ett annat sätt.

Och ändå: när det kommer till kritan sluts lekutrymmet och då gäller det tryggt invanda varför. Min kropp har de senaste dagarna betett sig så ovanligt påfrestande och för mig påfrestande ovanligt att jag av rädsla fallit för frestelsen att fråga mig varför. Det blev den gamla välbekanta rituella loopen varför-därför-varför-därför-varför. Som man ropar i skogen får man svar och det dröjde innan jag förstod att det inte var svaren utan frågorna som var meningslösa.

Till slut blev jag så less att jag hotade mig själv med att fråga någon som kanske kunde veta om inte just det ’symptomet’ avtagit i styrka innan den tidpunkten. Jag måste ha skrämt mig för mirakulöst nog frisknade jag till, även om jag fortfarande är i ett märkligt kroppsligt tillstånd.