Tre naturer

Den första naturen är den råa, kaotiskt otyglade och vilda. Det är den vars lynniga massiva mäktighet skrämmer människan till vördnadsfull underkastelse. Av den återstår mycket, men förutom de vars liv ruineras i kulturkatastrofer, där ju jultsunamin är ett gott exempel, kommer få människor någonsin i kontakt med den annat än genom massmedias berättelser. Den första naturen framställs som en myllrande, orörd helhet som måste vara i balans för att vara harmonisk. Den första naturen utgör en ständigt närvarande, men idag knappt förnimbar, klangbotten för alla våra handlingar, så när ett hav förvandlas till rabarberkräm ligger tanken att det är vi som på något sätt ofredat naturen nära till hands.

Den andra naturen är den kultiverade naturen. Den tuktas och planeras med målmedelrationella metoder på de sätt som passar människans behov. Trädgården är förstås kardinalexemplet, men det är samma principer som gäller för strandpromenadstråket, bondens öppna landskap och skogsbrukarkapitalisternas industriskogar. De upplevelsemässiga kännetecknen på kultiverad natur är trivsel och trygghet, kanske frihet och harmoni - i den kultiverade naturen känns det helt enkelt bra. Det är alltså om den kultiverade naturen människor talar när de säger att de tycker om att vara i naturen.

Den tredje naturen är förstås vår egen kultur, i bemärkelsen storstadsmiljö, för frågan är om människans civilisation blivit så omfattande och raffinerad att den i praktiken kan sägas utgöra en natur. Jag skulle gissa att en majoritet av dagens människor uteslutande lever i den tredje naturen, och varför inte: staden erbjuder allt människan behöver för att överleva, och alla färdigheter som värdesätts är knutna till livet i en stad så till den grad att de andra naturerna blir fullständigt främmande.

För stadsmänniskan är himlen ljus, även om den i jämförelse med dagen upplevs som mörk. Många stadsfenomen fortfarande upplevs som onaturliga och därför kallas den upplysta natthimlen för ljusförorenad. Nio av tio människor lever under en mer eller mindre upplyst natthimmel, och därför förvånar det inte att när Los Angeles drabbades av en jordbävning i slutet av 1980-talet blev Griffiths observatorium fullständigt nerringt av människor som undrade om jordbävningen hade något med de lysande vita prickarna på natthimlen att göra.